Idag är det inte vilken tisdag som helst, det är kaffets dag och nationella biscotti dagen. Och det känns ju rätt bra med tanke på att jag vaknade upp med nackspärr i morse. Jag har försökt stretcha och massera hela dagen, tänkte även ta en varm dusch och försöka massera lite.
Men hörni, imorgon är det sista dagen på september. Det betyder att det bara tre månader kvar av året. Någon mer än jag som har lite ångest? Jag satte, för ovanlighetensskull, upp lite mål för migsjälv i våras och jag inser nu att jag inte riktigt är där jag hade tänkt mig. Nu hade jag inga jätteavancerade mål. Jag hade hoppats att vi skulle ha kommit längre i renoveringen av huset, men efter den här våren och sommaren känns det som ett mirakel att vi fick till en altan.
Jag satte även lite mål med bloggen och här känner jag att jag kan klappa mig på axeln. Så mycket som jag har lärt mig under de här månaderna. Lite om SEO, lagar och regler ang. bilder och reklam.
Nej, ångesten ligger helt klart på träningsbiten. Någonstans i somras kom jag helt av mig. Under semestern vart det powerwalks och promenader varje dag, sen bara försvann allt. Jag hade gärna orkat springa 5km vid det här laget och haft lite mer muskler. Å andra sidan så orkade jag bara springa 300 meter i taget när jag började. Nu när jag tänker efter så känns det inte så farligt ändå. Jag har ju lyckats rätt bra hittills. Och jag vet att mina gamla gympalärare skulle tappa hakan om vi sprang på varandra idag.

Bjuder på en svettig dagens från igår.

IMG_2168

Today is not just any Tuesday, it’s coffee today, and national biscotti day. And that feels pretty good considering I woke up with a stiff neck this morning. I’ve tried to stretch and massage the whole day, even thought to take a warm shower and try to rub some more.

But hey, tomorrow is the last day of September. This means only three months left of this year. Anyone els feeling a little anxiety? I sat, for once, some little goals for myself in the spring and I now realize that I’m not really where I’d imagined. Now I didn’t set really advanced targets. I had hoped that we would have gotten further within renovating the house, but after this spring and summer, it feels like a miracle that we managed to build the terrace.
I even put a few goals for my blog and I feel I can pat myself on the back. I’ve learned so much over the past months. A little about SEO, laws and regulations regarding pictures and advertising.
No, the anxiety is clearly all about the training. Somewhere in the summer, I lost it. During the vacation I took power walks and walks every day, then it just disappeared. I’d hoped I’d been able to run 5km at this point and to have a bit more muscle. On the other hand, when I started, I could only run about 300 meters at a time. When I think about it now, it doesn’t feel that bad. I’ve managed quite well so far. And I know that my old gym teachers would lose their chins if we ran into eachother today.

I’m ending with a picture of a sweaty me from yesterday.