Något som jag kämpar med är det här med att bara vara. Att tillåta mig själv att göra ingenting, och att det är okej. Jag måste inte göra något eller prestera hela tiden. Man får göra ingenting. Det är verkligen jättesvårt, även om jag har blivit bättre på det så är rastlösheten aldrig långt borta. Och efter några minuter så börjar tankarna surra igen. Saker jag borde göra istället, eller varför gjorde jag inte det där istället när jag ändå hade tid över. I början av min sjukskrivning hade jag dåligt samvete av att jag ”slösade bort” en hel dag med att bara vara, när jag istället kunde ha gjort något vettigare. Även fast jag inte orkade, bara att ta sig upp ur sängen och äta frukost var ett projekt

När tog du dig senast tid till att bara vara? Ingen tv, radio, mobil, dator eller surfplatta. Inte ens en bok. Bara du och tystnaden, här och nu.

Jag tror att vi är många som känner på ungefär samma sak. Av någon outgrundlig anledning sätter vi press på oss själva, vi jämför oss med andra och försöker leva upp till ideal.
Vi jagar bättre jobb, högre lön och nya prylar blandat med strävan efter det perfekta hemmet och familjen, den perfekta kroppen, hälsosammaste maten lagad från grunden och lyxiga semesterresor. Utan att riktigt veta varför är vi hela tiden på jakt efter nästa mål, quick fix. Kanske finns svart på jakten efter lyckan runt nästa hörn.

Missförstå mig rätt, jag är precis lika skyldig. Och det är också en stor anledning till att jag idag mår som jag gör. Jag försöker också, omedvetet, leva upp till idealen som vi bombarderas med. Idag vet jag att den jakten bara är ett substitut på bekräftelse från någon som jag aldrig kommer få bekräftelse av.

English